london, resan dit

 

Torsdag – flygresa. Kan jag säga mer än att jag var nervös? Jag avskyr att flyga. Jag lovade mig själv efter Islandsresan att aldrig sätta mig i ett plan igen, men fem på morgonen stod jag ändå där. Hypernervös, död, och alldeles skiträdd över att ha glömt några av de viktigaste sakerna (som kom att bli ett upprepande mantra för mig) – plånbok, kontanter, pass, biljetter, mobil och nycklar. Therese och jag tog mig i alla fall till resecentrum utan att väskorna dog, och där hämtades vi upp av Pernillas mamma som snällt nog ställt upp att skjutsa oss till flygplatsen. Väl framme blev vi skitigt bemötta av dålig personal i kafeterian, var förbannade, checkade in lite för tunga väskor etc, men ändå rätt glada.


Väl på planet var jag typ i stort sett i hyperventileringstillstånd och Therese hjälpte mig att andas i starten och i luftgroparna etc, men vi överlevde resan över, trots att passageraren bredvid mig vid ett tillfälle började be efter Jesus. När vi väl var på Engelsk mark blev Emy döflirtad av Dritan (snubbe på burger king) som ville ha hennes telefonnummer. Kan jag säga att vi avlägsnade oss rätt kvickt? Vi kom efter all hast på det tåg vi skulle komma på vilket tog oss till Liverpool station, och därefter kastade vi oss på ett tunnelbanetåg som skulle ta oss vidare till Shepards bush.


Jag kan säga som så att jag var helt hänförd av alla dessa människor och jag kände mig som en liten bondflicka när jag gick omkring bland springande londonbor som skulle till respektive hållplatser. Tempot är så mycket hastigare än i Norrköping, och jag är rätt glad att jag bor där jag bor ändå.


Efter en rätt rask promenad fann vi nummer fjorton, vår hållplats för dagen. Alla var skittrötta, döda och sådär och vi ville bara ta oss in i lägenheten och sätta oss ner, men det visade sig att det inte skulle bli så enkelt… Vi hade fått direktiv att gå in i den högra dörren efter ytterdörren, men där fanns det enbart en liten aggressiv tant som inte gillade att vi satt nyckeln i hennes dörr. Vi fick smått panik och trodde att vi skulle hamna på gatan resten av veckan, men det visade sig bara att vi fått fel direktiv – vi skulle in genom den vänstra dörren, upp för trappan, in genom dörren till vänster, och vips, hej och hå, framme!


Resten av kvällen fördrevs genom att inhandla frukost och vara förvirrad över allting typ. Jag handlade wowklassad duschcreme jag inte får tag på någon annanstans än där. Eh, oj, det blev ett långt inlägg det här. Jag får ta och skriva om de andra dagarna en annan gång, lite kortare :P