Idag tänkte jag ta itu med mitt liv och ta en första runda runt strömmen. Allt gick fint, jag lyssnade på Harry Potter and the halfblood prince och var sådär halvnöjd med mig själv för att jag tagit ett varv och tänkte att jag lika gärna kunde ta ett till. Så jag går förbi universitetet och blir omcyklad av en man, kanske i trettioårsåldern eller något. Tänkte inte mer på det utan småflinade lite åt någon fånig Ronald Weasleykommentar som jag brukar men blev förvånad när jag upptäckte att cyklisten nu råglodde på mig. Dock gjorde han det inte speciellt länge och jag trodde att han skulle cykla ifrån mig så jag kunde lugna ner mig igen.

Men plötsligt var han inte framför mig längre utan precis jämsides och cyklade oroväckande långsamt  – vilket han förmodligen också gjort ett tag utan att jag märkt någonting.
Jag kände ju själv hur paniken steg i bröstet och jag ville bara att han skulle försvinna. Precis då gick en annan tjej förbi mig och han riktade sitt intresse mot henne. Han cyklade allt närmre henne och var max en meter ifrån med sin cykel och jag såg att hon började känna sig lika obekväm som jag gjorde.

Jag stannade upp och såg med glädje att tjejen avvek och att han inte följde efter henne, så jag fortsatte när jag såg att han cyklade bort mot en skola som ligger i området och cirklade runt en grupp småbarn med lärare innan han fortsatte in på samma stig som jag tänkt gå, så jag valde att gå en omväg och samtidigt ringa till min sambo eftersom jag hade hjärtat i halsgropen. Jag förklarar för P att läget verkar okej just nu och att jag tänkte ta en annan väg hem och lovade att jag skulle höra av mig när jag var hemma. Vi lägger på, och jag känner mig trygg igen.

Då ser jag att han har vänt och cyklar mot mig igen.
Då får jag panik och vänder håll helt och hållet och håller mig i närheten av en skolklass som är ute på promenad. Jag ringer Sofia (eftersom P satt i telefonmöte) och pratar med henne fram tills jag låst in mig i lägenheten. Jag vet inte om jag överreagerade eller om det bara var en slump att det som hände faktiskt hände, men jag tyckte det var grymt obehagligt. Jag har aldrig känt mig orolig i stan, eller jo, kanske mitt i natten på väg hem från krogen, men aldrig på ljusa förmiddagen. Aldrig.

Usch.

You May Also Like

Lämna en kommentar