Vet ni? Jag har en tjock klump i magen. I mångas ögon är den klumpen fånig, men i mina och många andras ögon är det en episk saga som tar slut. Om en månad visas sista Harry Potterfilmen. Harry Potter har för mig skapat så många möjligheter, fina relationer och uppvaknanden att jag inte vet hur jag ska börja tacka JK Rowling. Det känns konstigt att någonting jag växt upp och levt med under så många år ska ta slut. När den sista boken kom ut fanns det fortfarande en livlina kvar – att filmerna inte var färdiginspelade. Nu när de är det känner jag en viss tyngd över mina axlar.

Jag har så mycket minnen, goda som onda – mest goda. Jag minns att jag hade en spellbook i varje anteckningsblock i skolan för att inte glömma bort de bästa formlerna, jag sydde hattar till mig, Simon och Patrik till premiärvisningen av HP and the prisoner from azkaban. Jag minns att jag har åkt halva Sverige runt för att träffa människor som tyckte om böckerna lika mycket som jag. Jag läste Harry Potter and the deathly Hallows på nattåget upp till Älvsbyn för att det skulle ta 14 timmar. Jag grät när Dobby dog, när min marodör dog. Jag flinar fortfarande åt Ronald Weaslys dumhet, jag avundas fortfarande Hermione Grangers storhet.

Jag läser HP när jag vill komma bort från verkligheten och vuxenlivet. Det är rätt fånigt ändå, men ändå inte. Jag tror att HP har förändrat livet hos många och jag tillhör den skaran. Jag skäms inte. Jag slår vad om att jag är en av de miljoner som kommer fälla tårar när filmen, slutet, går upp på bioduken.

You May Also Like

Lämna en kommentar