My little… psst!

Det har bara inte blivit så att jag visat henne för er för jag har velat ha henne lite för mig själv. Nej, hon är inte oproportionerlig som bilden kanske missvisar. Hon är alldeles lagom och sådär go och rund som jag minns att ponnysarna var på min tid. Det är min kusin som ritat henne åt mig och det är hon som borde få allt beröm.

Hon påminner mig om att jag alltid kommer vara färgglad trots att jag är vuxen. Att mitt största intresse alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat. Nej, jag ångrar mig inte. Ja den är rätt stor och den syns ibland men min svärfar har undgått att se den i fem månader och det blir inga problem att ha den där. Ja, den kommer bli skrynklig och det kanske inte passar en tant på 90 – men gubben bredvid mig på ålderdomshemmet sitter förmodligen med en döskalle med en kniv instucken i ögonhålorna på armen, så jag är inte speciellt nervös. Om jag ångrar mig så mycket i framtiden får jag stå ut med att smärtan att ta bort den är värre än smärtan att göra henne.

Ja, jag kommer få jobb ändå. För min intelligens sitter inte i min arm utan i mitt huvud och i mitt hjärta.