Jag är inte så stort fan av sport. Jag tror inte jag har postat ett inlägg här i bloggen som handlar om sport, och så kommer det nog förbli. Men det här är nog första, och enda gången, det här kommer ske – i alla fall här. Jag tränar och jag rider, men jag kopplar det inte alls samman till den sport jag ska kasta in ett ord för nu.

När jag skulle börja femman på mellanstadiet fick vi även veta att vi skulle få en ny klassföreståndare. Jag vet att han var och hälsade på oss på en slöjdlektion i fyran och alla undrade varför en tonåring gick omkring och sa att han snart var lärare. För Stefan Hedlund såg ut att vara en av oss, en i klassen. Med omaka strumpor (oftast mörkblå och svart kombinerat), sandaler och lite för korta byxor kom han till vår klass, den där jobbiga, skrikiga klassen, och tog alla med storm. Jag kommer till och med ihåg när vi inte blev insläppta i klassrummet för att han satt där inne och grät (jag är fortfarande förfärligt nyfiken över vad det var som sårat honom åt det grövsta) .

Under de två år vi hade nöjet att ha Stefan som vår klassföreståndare gjorde han underverk med vår klass. Vi gick från att vara de värsta till att vara de bästa (inte mig inräknat, alltid varit feg som en räka). Mina föräldrars vänner trodde att han var en elev, kanske en praktikant. Men inte en fullfjättrad mellanstadielärare. Han var så liten, tanig och ja, inte trodde folk att han var vuxen.

Stefan kom att grunda vårt lilla brukssamhälles passion för Innebandy.
Med sina runda kinder, glada leende och peppande ord skapande han möjligheter för oss ungdomar, möjligheten att få göra sådant som annars inte gjorts där vi bodde tidigare. Jag spelade i flicklaget och jag vet att en del av tjejerna jag spelade med då fortfarande kör på och vi kände nog för första gången att vi fick vara bra på någonting.

Jag fick ett mail från min pappa idag där han frågade om jag visste vad Stefan Hedlund gör idag. Han bifogade en artikel, och där, i en liten notis (artikeln handlar om en FD klasskompis retur till ett innebandylag) att Stefan Hedlund idag är USA;s landslagstränare i Innebandy.

Den lilla lilla räkan som gav fan på att berätta för oss att det inte hette honoms (vidrigt ord) utan hans, Stefan som berättade ett otroligt fånigt (men fruktansvärt roligt) skämt på vår avslutningsmiddag i nian, han den där killen som fick upp ögonen för att jag hade fantasin nog att skriva. Han. Jag har inte sett Stefan sedan jag slutade nian  men jag har alltid hoppats att han fått det bra. För han är ärligt talat en av de finaste, snällaste och mest engagerade lärare jag någonsin stött på.

Så Grattis Stefan,
till landslagstränarpositionen. Det förtjänar du.

You May Also Like

Lämna en kommentar