Idag, 38 veckor senare


Varning för otroligt långt och fånigt dramatiskt inlägg.

Idag, när jag gjorde min måndagsmorgons-rutin, stannade min värld upp. Den stannade av, blev flytande och overklig. Först trodde jag att det var ett skämt, att det inte var sant. Men så gick ett ljus upp för mig och jag förmådde mig att ängsligt be sambo om ett extra par granskande ögon. Ifall att jag såg fel. Det kanske bara var önsketänkande?


Minus 53 kilo. För det är vad min måndagsmorgons-rutin inneburit, i 38 veckors tid. Att gå upp, försöka få hjärtat att samla sig tillräckligt mycket för att sedan sakta ställa sig på vågen. Min största fiende. Men idag var den min vän. Idag visade den vad jag kämpat för sedan i maj, något jag kämpat för i hela mitt liv, men inte haft styrkan att göra. Den visade min målvikt.

 

För 38 veckor och 53 kilo sedan gjorde jag någonting jag inte gjort på väldigt länge. Jag ställde mig på vågen, mest för att vi hittat den bakom en mängd kartonger och jag funderade över vad jag kunde väga, och blev chockad över hur mycket mig det fanns. Jag föll handlöst den där dagen. Helt pladask. Jag snavade över min egen okunskap. Min största rädsla, min nemesis, min akilleshäl – min vikt. Jag har alltid varit lite rund vad jag kan minnas. Mina föräldrar har alltid varit änglar och varit noga med mat, hur och vad jag bör äta, så jag lägger ingen skuld på dem. De är de finaste föräldrarna jag kunde fått. Jag älskar dem av hela mitt hjärta. Men någonstans var det ändå ett problem. Någonstans började en osund relation till mat skapas, eller snarare så att en tro om en sund kost infunnit sig, när den snarare var raka motsatsen.

 

Jag har blivit retad. Jag har blivit pratad bakom rygg och hånats. Jag har blivit ifrågasatt av jämnåriga när jag ätit, när jag handlat mat trots att jag inte handlade till mig själv. Att det sedan visat sig att dessa människor varit de falskaste individer jag någonsin mött, är en helt annan sak. Men de hjälpte till att få mig att tro att jag inte var bra nog. Att det var mitt fel, att jag var äcklig, stor och ful. För det är det jag har trott, hela mitt liv; att jag aldrig räckt till. Att min prestation aldrig dög. Jag har genom hela mitt liv blivit påmind om att jag inte hade samma klädstorlek som andra, att jag inte kunde springa lika långt. Att jag inte var tillräckligt, eller lika, attraktiv.

 

Jag har aldrig vågat visa hud. På sommaren går jag i långbyxor och långärmat. De få gånger jag går i linne har jag skämts och sprungit in och bytt om så fort jag fått chansen. Jag har inte badat på fyra eller fem år. Jag har inte vågat. För mig har vikten upptagit hela mitt sätt att tänka, hela mitt liv.

 

För 38 veckor sedan kunde jag inte göra annat än att lägga mig i fosterställning under mitt täcke med tårarna strömmande ner för kinderna. Det var då min rustning och min skyddsmur raserade. Hur hade det gått så långt? Så här i efterhand inser jag att jag omedvetet kommit att gömma mig för vem jag blivit; jag undvek speglar, jag bytte klädstil. Gömde mig bakom mitt nyfunna intresse; skönhet.


Men så hände någonting. Inuti. Jag beslutade mig för att det var sista gången jag skulle gråta över vågen och att jag aldrig mer skulle vara rädd för att ställa mig på den. Jag ringde min vän, installerade appen shape-up-club på ipoden och satt igång direkt. För exakt 37 veckor sedan, på min födelsedag, en måndag som denna måndag, skrev jag ett inlägg på bloggen. Jag hade gått ner tre kilo. Jag var i extas.

 

Tiden som följt har varit krävande. Jag har gråtit många gånger, men bitit ihop. Jag har börjat träna mer regelbundet, jag har börjat gå ut och gå fler promenader och nu på senare tid har jag äntligen kunnat ta upp ridningen igen. Jag väger min mat, räknar kalorier och har slutat göra undantag. När jag började min resa var jag drastisk och slutade med precis allting som inte innefattade ”vanlig” mat (Jag åt inte en enda glass sommaren 2011, inte illa pinkat!). Idag lever jag efter mottot att jag kan äta precis allting, men med måtta.

 

Det här har för mig handlat om så mycket mer än att bara gå ner i vikt. Det har handlat om att stärka min självkänsla, att få mig att inse att jag aldrig var så dålig som folk påstod och att jag, trots all skit jag tagit emot, har en vilja som överstiger min vildaste önskan. Jag är glad att jag känner de människor jag känner, och jag är glad att ni har stått ut med mig när jag varit som allra mest rabiat. För ja, det erkänner jag. Det har inte varit en dans på rosor, i alla fall inte emotionellt. Mina vänner, min sambo och min familj har fått stå ut med både upp och nedgång och de har stått där som stöttepelare när jag inte riktigt orkat hålla fotfästet.

 

Och jag vet att det här inlägget, i bloggvärlden, är lika långt som en kortare roman. Men jag ville dela med mig, och i vilken nytta jag egentligen gjort vet jag inte, men det är strunt samma. För min del är det viktigt att få säga någonting om det. Tiden som följer kommer att vara svår; jag måste lära mig att äta ”normalt” igen. Att hålla mig på rätt nivå, att varken äta för mycket eller för lite. Jag hoppas att mina vänner, och att jag själv, kan vara lika beslutsamma på den här punkten som vi varit åt ena hållet. Att vi kan hjälpas åt, samtidigt som jag är medveten om att jag återigen måste dra det största lasset själv.

 

Den person jag i slutänden måste tacka är mig själv. Att jag klarat det, att jag gav mig fan på att lyckas, och att jag inte gav upp som jag gjort så många gånger tidigare. Idag känns mitt liv så annorlunda än vad det gjorde för 38 veckor sedan. Jag handlar kläder i alla dess former och kan äntligen ha de kläder jag alltid velat ha (gud vad jag handlar, helt absurt), jag är gladare och jag känner mig friskare. För min del handlade det inte om att stå upp för ett smalt ideal utan snarare att hålla mig undan ohälsa och en allt för tidig död. Det handlar om att jag ska må bra i mig själv och att jag tidigare inte hade möjlighet att göra det.

 

Det är klart att jag ifrågasätter mig själv och frågar varför jag har lät det gå så långt. Men jag tror att det handlar om att jag alltid sett mig som stor och att jag aldrig riktigt reagerat på att jag blivit större eftersom jag redan trodde att jag var i de proportionerna. Det handlar mycket om okunskap i näringstillförsel och så vidare, men jag har lärt av mina misstag. Eller hur?

 

 

Idag, 38 veckor senare, 53 kilo lättare, kan jag se mig själv i spegeln och acceptera mig för vem jag är. Jag ser en frisk, sund och glad människa som förhoppningsvis kan våga gå i linne, klänning eller kjol i sommar utan att skämmas. Kanske kan jag åka på solsemester, någonting som varit helt otänkbart för mig tidigare, kanske kan jag slippa kura ihop mig till en osynlig tillbakadragen boll.