Det här inlägget är skrivet i förväg. Skrivet i förväg för att jag vet att jag inte kommer kunna skriva det när det är dags. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna redan här och nu, trots att det faktiskt är fyra dagar kvar. Fyra dagar kvar med vår fina, fina vän. Fyra plågsamma dagar som känns evighetslånga, hemska och overkliga. Men när det här inlägget publiceras är det alltså slut.
Jag fick fem fantastiska år med Dot. Sambo fick tolv. Jag avundas honom nästan. Jag hade så gärna haft fler år och mer tid med Dot – han har varit en fantastiskt och underbar vän. En humoristisk, älskvärd pälsboll som alltid tagit det lugnt, funnit sig till situationen och bara varit. En underbar värmekälla som värmt upp vår säng, våra knän, våra hjärtan. Ni kanske tycker att jag är fånig, och att det bara handlar om en katt, men för mig är han ju så himla mycket mer.
Kanske har han somnat in vid det här laget. Förhoppningsvis i någon av våra famnar, invirad i sin filt. Helt ovetande om att han aldrig mer kommer att vakna. Vår fina, fina underbara Dot.