Det här inlägget är skrivet i förväg.
Skrivet i förväg för att jag vet att jag inte kommer kunna skriva det när det är dags. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna redan här och nu, trots att det faktiskt är fyra dagar kvar. Fyra dagar kvar med vår fina, fina vän. Fyra plågsamma dagar som känns evighetslånga, hemska och overkliga. Men när det här inlägget publiceras är det alltså slut.

Dot har bara blivit sämre och sämre, mindre och mindre, tröttare och tröttare. Det mest humana och kärleksfulla vi kan göra är att låta honom somna in. Vi vill inte mata honom med mer tabletter, tömma honom på fler rör med blod. Vi vill inte göra honom mer rädd och ledsen när främmande människor tar på hans lilla utmattade kropp än vad han blivit.

Jag fick fem fantastiska år med Dot. Sambo fick tolv. Jag avundas honom nästan. Jag hade så gärna haft fler år och mer tid med Dot – han har varit en fantastiskt och underbar vän. En humoristisk, älskvärd pälsboll som alltid tagit det lugnt, funnit sig till situationen och bara varit. En underbar värmekälla som värmt upp vår säng, våra knän, våra hjärtan. Ni kanske tycker att jag är fånig, och att det bara handlar om en katt, men för mig är han ju så himla mycket mer.

Jag känner mig som en bedragare. En vän som förråder sin bästa vän. En vän ska inte besluta när en vän ska dö. Men det har vi gjort. Men vi har gjort det för att vi ser att han inte mår bra och att han har ont.

Kanske har han somnat in vid det här laget. Förhoppningsvis i någon av våra famnar, invirad i sin filt. Helt ovetande om att han aldrig mer kommer att vakna. Vår fina, fina underbara Dot.

Jag älskar dig så otroligt fruktansvärt mycket lilla katt, och nu finns du inte mer.

You May Also Like

Lämna en kommentar